Vanerna, som var de första nordiska gudarna, var böndernas och
herdarnas gudar, fruktbarhetsgudarna. Den äldste hette Njord och
är säkert samma gud som Tacitus berättade att nordborna
dyrkade under namnet Nerthus. Men nu fick Nerthus byta kön och bli man.
Han rådde över hav och vindar; honom kunde man be om allting och
eftersom han var mycket rik kunde han skänka jord och annat.
Då vanergudarna redan var väl etablerade kom, som vi redan sett,
asarna med båtyxfolket. Då vikingatiden börjar har de
bägge gudasläkterna förenats med varandra. Det skedde efter
ett rasande krig beskrivet i den poetiska Eddan.
Enligt Völvan började kriget därför att den
guldtörstande vankvinnan Gullveig
hade trängt in till asarna och förgiftat dem med girighet. De
dödade Gullveig varpå vanerna blev ursinniga och rusade över
till asarna. Asaguden Oden slungade sitt spjut över vanerna och kriget
var ett faktum. Till slut blev det försoning på sa sätt att
gisslan utväxlades mellan gudarna. Njord och
Frej sändes över att leva med asarna och asasidan
skickade över Höner och Mimer
äktenskap ingicks mellan släkterna så att Oden gifte sig
med Frigg, en av kärlekens gudinnor.
Gudarnas personligheter är ganska tydliga i skrifterna.
Det var för att få denna kunskap som Oden var tvungen att offra
sitt ena öga i brunnen. Mycket fick han lära sig genom att lyssna
till de döda i galgen.
Det är oklart hur mycket gemene man i Norden kände till av hela
gudaläran, som är ganska komplicerad och som förändrades
och utökades under århundradena. De stora mäktiga gudarna
offrade man till i tempel och lundar. Men hemma i byn var det annat. Varje
bygd hade sina disablot. Diserna var kvinnliga gudomligheter, ett slags
skyddsgudinnor för byn och ätterna. Diserna är exempel
på andeväsen som nordborna hade gemensamma med andra
indoeuropeiska folk och alltså sammanbinder Uppsala med Indien.
Det finns fornindiska fruktbarhetsmakter som hette dhisanas.
Man blotade för diserna i de flesta landskap i Sverige, ortnamn som
Diseberg och Disevid vittnar om det. Men början av februari hölls
landets största disablot i Uppsala, disatinget. Det var ju vid ett
sådant ting som sveakungen Adils ramlade av hästen och slog
ihjäl sig. Under disatinget hölls det marknad och man drack
kopiösa mängder mjöd, allt i hopp om att årets
växtlighet skulle bli bra.
I varje hem hade man alfablot på hösten, en ceremoni som
hölls vid hedersplatsen i stugan, vid Högsätet som var
husfaderns plats. Det var en finare väggfast bänk med snidade
stolpar där man kunde se gudarnas ansikten, kanske runor.
Högsätet var också husbondens och hans hustrus
sängplats och där förekom även rituella samlag.
Högsätet skulle respekteras särskilt. Det fanns
bestämmelser ilandskapslagarna långt in på 1300-talet, som
stipulerade hårdare straff för brott begångna i eller
intill Högsätet än för sådana begångna vid
tröskeln eller utomhus.
Alferna var egentligen ett släkte av gudar vid sidan om asarna och
vanerna, de var underordnade och ofta sammanblandade med dvärgarna.
Alferna var både onda och goda, ljusalfer i den himmelska världen
och svartalfer i underjorden. Ljusalferna levde i Alfheim där t o m
vanguden Frej