ODEN
Den älste och högste av de fornnordiska gudarna. Är stridens- krigslyckans- och vishetens gud, och även dyrkad som döds gud, de hängdas gud. Han är också skaldekonstens mästare och oerhört klok, kunskapen fick han ur Mimers källa.
Han kan byta skepnad hur som helst, han kan vara fågel eller fyrfotadjur, fisk eller orm.

Mycket dyrkad i Norden, en av asarna, och enligt Adam av Bremen jämte Frej och Tor en av huvudgudarna i Uppsala hednatempel. Hans kännetäcken är spjutet Gungner, som aldrig missar sitt mål, den åttafotet hästen Sleipner, ringen Draupner samt korparna Hugin och Munin, vilka är hans budbärare och spejare.

Ända in på 1xoo-talet trodde historikerna som nämnts att Oden invandrat till Sverige någon gång strax efter Kristi födelse, medförande b l a runskriften.

Hans bröder Ve och Vile nämns ytterst sällan, de stannade av allt att döma kvar i Asgård. Om de inte rent av slogs ihjäl av Oden i det familjedrama som uppstod då Oden en gång varit på en mycket lång resa, så lång att hans bröder trodde han var död och började dela arvet. Dessutom tog de hans hustru Frigg. Bägge två. Oden kom tillbaka. Loke skvallrade om vad som hade hänt. Eftersom Odens namn betyder ungefär "Den extatiskt rasande" kan man föreställa sig vad som hände. Det hela slutade i alla fall med att Oden och hans familj emigrerade till Svitjod.
Med hustrun Frigg, som alltmer blir symbolen för den goda modern, äktenskapets beskyddarinna, har han sonen Balder, som på intet sätt är sin fars son. Han är mild och god, en nordisk Kristus, älskad av alla i Asgård.